Musiken kränger och gnisslar. Tom Waits låter mjukare än vanligt, inte alls som om han fostrat sina stämband i lunchrummet på en konservfabrik. Gitarren nervös och konkav, låter som om någon stämt den med en korkskruv. Basen trygg och moccamjuk, lite bilkskrotsljud, en marimba skvätter bort en lösögonfrans, trummorna med bollklubbor. Jag lyssnar. Noga. Ljudet i rummet liksom avvägt, som att ljudvågorna musiken härstammar ur har mjukare konturer och en mer positiv grundinställning till det rumsliga utrymme de fortplantas i. Det knastrar till när jag vänder sida på skivan och nålen sakta släpps ner på instyrningsspåret till där graveringen börjar, musiken känns djup och omfångsrik, som om den har mera att berätta än bara det mitt öra kan uppfatta. Den känns, rent akustiskt, angelägen. Som att den vill mig någonting.

Wolfies. Gamla Stans skivhandel. Skivfönstret. Pet Sound, redan när butiken låg på Jakobsbergsgatan. Got to Hurry records, där det var ungefär samma snåriga procedur att få köpa en Springsteen-bootleg som för att införskaffa vilket illegalt kontraband som helst: knark, vapen, falska sedlar… Skivbörsarna vid S:t Eriksbron. Skivhögen på Högbergsgatan. Han på Wallingatan som hade mycket Zappa och Captain Beefheart. Skivbörsarna runt Odenplan och bort mot S:t Eriksplan. Och inte att förglömma – Mannes skivaffär i provinsen. Själva moderskeppet. Jag har säkert glömt ett flertal eller ännu flera. Men just skivaffärer har varit en stor del av mitt liv, från tidiga tonår. 180 gram i taget. Under taket uppe på vinden, travad mot ena väggen, står fyra-fem flyttkartonger med LP-skivor som jag kånkat med mig genom tillvaron, från tonåren, i öster- och västerled, genom sorger och jubileum. De har liksom inte gått att göra sig av med. Och det säger väl vad det säger.

Så nu sitter jag här igen, mellan två högtalare, förslavad. Och transporterar mig genom sångcykeln från sida ett till två, ärver den känslomässiga arken som välvs, berättelsen som vecklas ut, temperamentet och motivbilden som skissas fram. Det är något. I vinylen. I spåren. I det svarta. I gravyren. Som kallar på en. Befaller. Vinyltorsk. Igen. Äntligen. Jag tuggar i mig det finstilta på konvolutet och filar på vilken pressning jag borde tugga i mig när solen går upp härnäst.