Vid Mosebacke Torg

Det är en väldigt fin plats, men det var här jag nådde min botten och fick nog. Därför är den här platsen viktig för mig. Jag brukade vara här mellan år 2000 och 2004. Vi var ett kärngäng på tre till fem personer, med bra sammanhållning, som satt på bänkarna i flera timmar. Den där timmen mellan klockan nio och tio var den värsta, en lång timme innan bolaget på Folkungagatan öppnade. Sen knatade vi tillbaka uppför den här backen och kvart över tio var vi här. På morgonen tyckte man att det var trevligt att titta på människor och såg Uffe Lundell ta sina språngmarscher förbi. Men tillslut somnade man på någon bänk.

Vi bodde i portar häromkring. På den tiden var det många som stod öppna, i dag är det ju rena ”Fort Knox”. Jag var noga med att inte skräpa ner, då hade jag större chans att få sova där nästa natt. Ibland kunde man vakna och det stod en kopp te och en smörgås bredvid. Andra gånger av att de hade ringt snuten. På sommaren hände det också att vi smög oss in och la oss på golvet i baren på Mosebacke.

”Istället för att fördriva tid på en bänk, säljer jag tidningen”

Efter några år här bestämde jag mig för att det fick vara nog och drog i väg ut i Europa tillsammans med en kompis. Vi luffade omkring i EU-länderna, en hel del i Ungern, Slovakien och Slovenien. Det var min räddning att jag drog iväg. Jag fortsatte att dricka, men i och med att vi promenerade 15-20 kilometer varenda dag, bara fem kilometer i innerstan för att hitta en bra sovplats, så blev det automatiskt lite mindre. Min resepolare blev också förbannad på mig för femtioelfte gången och på något sätt tog jag det till mig då. Nu har jag varit helt drogfri i fyra och ett halvt år. Istället för att fördriva tid på en bänk, säljer jag tidningen och umgås med nyktra vänner. Idag har jag också en bostad.