”Vid sidan av den grå träporten i det gamla huset bredvid Internationella Pressklubben stod en hopknuten säck gratistidningar lutad mot fasaden. I ett av fönstren på tredje våningen, det högra, var det fördraget med tunna, beige gardiner. Det vänstra fönstret på samma våning stod lätt på glänt. Alla andra fönster orörda. Han kände på porten. Låst. Han ställde ner ryggsäcken på marken mellan fötterna och öppnade den, tog upp sin almanacka, hakade loss bläckpennan, rev ur ett blad från långt bak i den och skrev på det: ”Ring mig mellan 09.00 och 16.00. Behöver snarast få tillgång till spårannoden för varmvattenberedaren för att kunna driftsäkra”. Och sedan numret till sin ospårbara kontantkortsmobil. Han vek papperet tre gånger på längden och kilade in det så väl han kunde mellan låsbläcket och kolven, precis vid handtagets fäste.

”Helt annan centilång på hejdukarna.”

Dörren till Internationella Pressklubben öppnades. En fetlagd man med, av ansiktsfärgen att döma, ett alarmerande högt blodtryck, tog några steg ut mot gatan innan han stannade till, vände sig mot dörren och sa liksom rakt in mot dörröppningen:
– De kommer för fan få hålla på med det där segandet och förhandlandet hela kvällen och natten, de lär aldrig hinna bli klara i tid. Höns.

Just som han uttalat de sista orden kom en annan man ut genom dörren med rocken över armen, håret i färdriktningen, axlarna slokande. Det var nattportieren. Som naturligtvis inte kände igen honom. Vilket gjorde att han orörd kunde dväljas kvar vid porten där han stod. Den fetlagda mannen och nattportieren blev stående några meter väster ut, ungefär precis framme vid gatstenen, och medan nattportieren trädde in sin beniga lekamen i alla de vindlingar och utskott som utgjorde den lätt prasslande oljerocken, fortsatte de att samtala.
– Jag tror det visar sig långt senare hur det borde spelats ut, sa nattportieren.
Den fetlagda mannen tog upp en näsduk ur kavajfickan och torkade sig om munnen.
– Jo du, det var en helt annan centilång på hejdukarna de skickade fram i första ledet på den tiden.
Nattportieren nickade.
– Ja, då var det inte bara den näst sista mohikanen som sov med ena ögat öppet.

En taxibil kom. De klev in, båda i baksätet och båda äntrade från trottoaren, nattportieren klev in först. Han såg efter bilen när den körde gatan ner och tog höger vid korsningen. Såg upp mot huset. Tog några steg bakåt och ut i gatan för att kunna ta in dess hela framsida. Var det en människa i rörelse han urskilde där bakom gardinen på tredje våningen? Lappen satt där den satt. Han stack händerna i jackfickorna och började gå i samma riktning som taxibilen kört, vid korsningen tog han vänster. Och visste redan nu att det första Wendel skulle säga till honom när han fick syn på honom på redaktionen om tjugo minuter var: ”Och vart fan har du hållit hus?”. Och Wendel visste precis lika väl vad han skulle komma att svara.”

La tillbaka papperen i kuvertet. Kuvertet tillbaka i mappen.
Lämnade mappen kvar på bänken.
Gick.
Moskén ropade Maghrib