Några sirener gick nere på Östermalm – lät som om det var kring trakterna av Nybroplan – precis i gryningen, vi kände lite röklukt en stund men den försvann och sedan dess har det varit, som sagt, för tyst. Förutom några skramliga hundskall nerifrån Gamla stan – det är säkert de där raggiga och folkilskna bilskrotsschäfrarna som står kedjade utanför bodarna nere vid vattnet. Men vi har inte sett eller hört en människa där nere sedan i går kväll, sent. Den här tystnaden oroar. De har bombat oss med flygblad om att vi ska ge upp i flera veckor nu, då och då flugit lågt här över i öppna helikoptrar med högtalare under och lovat amnesti om vi ger upp och lägger ner vapnen och kommer i samlad trupp nedför Katarinavägen bakom vit flagg. Vilket naturligtvis aldrig kommer ske.

Sabina hittade en låda med vinteräpplen i jordkällaren bakom ett av torpen utmed Skånegatan, dörren till den har varit dold bakom sandsäckar länge, men nu när vi omgrupperade och drog oss längre uppåt mot kyrkan blev den synlig. Vita Bergsparken. Kornboden i Nytorgsenklaven. Här uppe odlades grödor och växter som höll hela Kärnområde 1: Nytorgsenklaven med frukt och grönt sedan området ockuperades senvintern 2033, några månader efter valet när de sista demokratiska spelreglerna skrotades och enpartistaten till slut var ett faktum.

Vi har hållit området sedan dess. Och har inga planer på att sluta nu. Det hade ju egentligen varit på väg hit sedan valet 2022, när de för första gången räknade sig förbi, även om partikostym då var lite mer välstruken och den slutgiltiga lösningen inte lika skrymmande paketerad. Som sagt, jävligt länge sedan nu som Askungen sopade gatorna här. Tre äpplen var. Allt vi har att äta i dag.

Johansson kommer lufsande från andra sidan träden, kroppen hukad lågt, sin k-pist över axeln, extramagasinen klonkar i rockfickorna. – Där nere, titta. Han pekar. Wijkman reser sig upp på huk, vänder sig om, sätter armbågarna mot några av sandsäckarna, tar kikaren och tittar i den riktning  Johansson pekar.
– Ser du nåt?
Wijkman skakar på huvudet. Sänker kikaren. Sätter sig ner igen.
– Hundar. Herrelösa hundar.

Guöri har ett smutsigt bandage runt huvudet, en rikoschett slet av en liten bit av hans vänstra öra och gjorde en reva på skalpen. Som tur var hade vi en skvätt sprit vi kunde hälla i såren, ingen infektion ännu. Nu sitter han med geväret mellan fötterna och ryggen mot kyrkan och stirrar framför sig. Han har ett foto av sin dotter på gevärskolven. Och sin farfars klocka runt armen, en gammal kronometer, han drar upp den varje morgon så att den gamla tiden ska finnas kvar, att den inte ska vara helt borta och försvunnen. Så här sitter vi nu, Söderberg och Wijkman och Guöri och Johansson och jag och Iljanen, Mohed, Svensson, Svahnberg, bröderna Uluk och Tim och Sabina. Med ryggarna mot kyrkan. De sista tolv av Vita Bergens edsvurna partisaner som ännu är i livet. Gryningen har snart blivit ännu en dag. Hur den blir vet vi inte. Om vi alla lever när det skymmer igen vet vi inte heller. Vi vet bara att vi är de sista tolv. Och att den sista av oss, man eller kvinna, tar flaggan med sig